SISTA
	VERSEN
	Av Magnus Franzén
	Upphovsrätt
	Detta kapitel kommer från romanen Sista Versen (http://www.magnus.se/sistaversen/) och är skyddat enligt både svensk och internationell upphovsrättslagstiftning. Dock är det tillåtet att sprida kapitlet vidare under förutsättning att det sprids i ursprungligt skick. Om du tar bort eller lägger till någonting bryter du mot upphovsrättslagen och riskerar åtal. Detta gäller även dessa rader.
	Förord
	Följande musik rekommenderar jag att du lyssna till medan du läser boken:    Tomaso Albinoni: Adagio för orgel och stråkar i G moll    Babble: The Stone (passar särskilt bra till kapitel 17)    Eric Clapton: Edge of Darkness    Deep Forest: World Mix    Enigma    Billie Holiday    Nikos Ignatiadis: The Olympous Symphony    Pietro Mascagni: Intermezzo ur Cavalleria Rusticana    Glenn Miller    Eric Serra: Filmmusiken till Le Grand Bleu    Vangelis    Andreas Vollenweider    Detta är den musik jag själv har lyssnat på under arbetet med boken, och som gett mig ovärderlig inspiration.
	1
	Begravningen
	Organisten spelade Gammal fäbodpsalm så starkt och mäktigt som det var möjligt på den gamla orgeln i den idylliska lilla kyrkan. Längst fram stod den vita kistan dränkt i blommor.    Ute var det tryckande varmt denna vackra vårdag i mitten av maj. Fruktträden stod i blom och sommargrönskan var ännu späd och oförstörd likt ett nyfött barn. I en telefonkiosk vid vägen utanför kyrkan stod en man och ringde. Han nickade för sig själv och sa dröjande:    - Ja, han är här... Tänker ni komma?    Det var med en mättad känsla av tomhet han la på luren. Väl ute ur telefonkiosken stannade han upp och sökte stöd i en djup suck. Solens strålar fick honom att plocka fram näsduken och torka pannan. Med värmetyngda steg började han sedan vandra upp mot kyrkan.    Porten gick upp. Fredrik vände sig om och följde mannen med blicken. Deras ögon möttes. Med ett ryck vek han undan och flydde in i sin bänkrad. Fredrik skakade uppgivet på huvudet.    Några strödda toner letade sig försiktigt fram ur orgelns pipor medan Fredrik åter lät sina mörka minnen så hypnotiskt fånga hans uppmärksamhet.    Solen steg högre på himlen. En svag vindpust snuddade topparna på de höga björkarna vid ingången. En gammal gumma stod och påtade i jorden vid en grav. Hon rätade på ryggen och betraktade resultatet av sina mödor, samtidigt som en svettpärla sökte sin väg nerför hennes kind.    Det färggranna kyrkfönstret lyste extra starkt denna strålande vårdag medan prästen talade över den döda.    - ...och plötsligt är hon borta. Ljuset och värmen rycks bort och vi lämnas ensamma med våra frågor. Återigen har det mest oväntade lurat runt hörnet. Ibland är det bedrövelsen som fryser våra hjärtan, ibland lyckan som plötsligt ler emot oss. Visst är det sant att livet hade varit tråkigt om bara de förväntade händelserna hade inträffat. Ändå blir vi lika förkrossade när vi drabbas av sorg som vi blir upprymda när glädjen berikar oss. Alla blir vi lika bedrövade, trots att vi vet att detta är det pris vi betalar för de lyckliga stunderna i våra liv. En olycklig dag skapar förutsättningarna för en lycklig. Det är kontrasterna som är den egentliga glädjen. Den klena tröst vi får när vi inte finner svar på våra frågor är vetskapen om det stora ljus vi kommer att nå när vi äntligen har tagit oss igenom den mörka tunneln.    Prästen tycktes ha läget under kontroll men ändå kunde man spåra hans känslostämning i de blanka ögonen och den bräckliga rösten.    Orgeln pumpade åter ut sina vemodiga toner. Flera av kyrkobesökarna grät, men inte Fredrik. Han stirrade bara rakt fram. Ansiktet var som av sten. "Jag kan inte gråta", tänkte han, "tårarnas befriande kraft hade varit en skymf ".    Begravningen var slut. Kyrkobesökarna reste sig och vandrade motvilligt ut ur kyrkan. När Fredrik hade kommit ut på kyrktrappan stannade han upp, men utan att ge uttryck för någon som helst förvåning i sitt minspel. Han lät blicken långsamt svepa över alla som stod utspridda runt honom.    Ingen följde honom när han gick fram till polismannen. Alla såg på när han eskorterades längs kyrkogången fram till polisbilen. De stod kvar när fordonet startade och rullade iväg. Ingen sa någonting. När polisbilen var utom synhåll och motorljudet långsamt dött bort började någon sakta vandra längs gången.
	Gå vidare till kapitel 2. (Det kan ta en stund.)
	Vill du hellre läsa hela romanen i bokform så finns den i en unik upplaga. Väljer du att istället fortsäta läsa här kan du få ett meddelande varje gång ett nytt kapitel publiceras.
	Gå tillbaka till Sista Versens hemsidan.