SISTA
	VERSEN
	Av Magnus Franzén
	Upphovsrätt
	Detta kapitel kommer från romanen Sista Versen (http://www.magnus.se/sistaversen/) och är skyddat enligt både svensk och internationell upphovsrättslagstiftning. Dock är det tillåtet att sprida kapitlet vidare under förutsättning att det sprids i ursprungligt skick. Om du tar bort eller lägger till någonting bryter du mot upphovsrättslagen och riskerar åtal. Detta gäller även dessa rader.
	2
	Frihet
	Det var som om tiden hade väntat på honom. Värmen fortsatte där den en gång hade avbrutits, fastän september nu var månadens namn.    Allt som hördes var gnisslet och det elektriska motorsurret när järngrindarna gick upp. Fredrik vandrade ut. Han hade en vit sommarjacka över armen. Hans nollställda uttryck i ansiktet var oförändrat. Fängelset låg bakom honom. Han tittade upp mot den stekande, befriande solen och önskade att han hade kunnat njuta av dess värme.    Bilen rullade upp för kullen och fram till den lilla vitkalkade kyrkan. Fredrik stängde av motorn men satt kvar en stund, som om han tvekade. Kanske var det den konstgjorda ökenvärmen, skapad genom plåt och glas, som till slut fick honom att ta steget ut.    Han gick in genom grindarna och långsamt fram längs kyrkogången. Väl framme vid graven stod han med blicken fäst på den grå stenen med de kalla bokstäverna.    - Hej... sa han, men kom inte längre.    Repliken fick honom att känna sig dum. Han tittade sig oroligt omkring. Hade någon hört honom? Kyrkogården gapade ödsligt tom. Fredrik kände sig lättad. Inga andra människor hade letat sig hit. Det var ännu för tidigt på morgonen. Vetskapen gav honom den trygghet han behövde för att våga fortsätta:    - Tidigare har jag aldrig förstått hur man kan få ut någonting av att stå och prata med en grav. Först nu inser jag hur levande den kan vara.    Han påtade i jorden och snyggade till vården med lite fräscha blommor.    - Det känns som ett ögonblick sedan, men almanackan påstår att två år har gått. Det gick så fort att jag ibland undrar om det bara var en dröm. Vår tid tillsammans; en kamerablixt i ett mörkt rum.    Fredrik suckade djupt.    - I mina tankar återvänder jag ofta till den där frusna vårdagen i april 1990. Då när allt ännu var ogjort. I mars hade jag fått ett vykort i min brevlåda; en kort inbjudan till en klassträff på restaurang Savoy. Tolv år hade gått och med spänning åkte jag till återföreningen denna kyliga aprildag. I bilen funderade jag på hur alla kunde ha förändrats, lyckligt omedveten om att jag kilometer för kilometer närmade mig den största förändringen i mitt eget liv. Den stillsamma delen skulle snart vara över och min nya tillvaro ta vid.
	- * -
	Jag gick in genom entrén till Savoy. I foajén stod ett tiotal personer och språkade. Alla hade cocktaildrinkar i händerna. Jag gick fram till folksamlingen och det blev naturligtvis en viss artig uppståndelse.    - Det var längesen.    - Vad gör du nu för tiden?    - Tänk vad du har förändrats.    Frågorna och reaktionerna avlöste varandra i ett enda virrvarr. Fler personer dök upp och snart var vi i det närmaste fulltaliga.    Det var inget fel på middagen och vi hade en öppenhjärtig atmosfär, men hela tillställningen gav ändå ett obeskrivligt plastigt intryck. Alla gjorde sitt bästa för att få upp stämningen. Allt gammalt groll skulle glömmas bort. Det var som om vår klass hade haft en otrolig sammanhållning.    Sanningen var att vi hade varit väldigt splittrade och haft många konflikter. Det var väl det som tvingade oss till ansträngning denna kväll och som också skapade den där falska känslan.    Efter middagen var det dans och jag bjöd artigt upp de flesta av klassens tjejer, eller vad man nu kallar 28-åriga kvinnor. Det är inte lätt att hitta samtalsämnen när man är uppe på dansgolvet. Framförallt är det inte lätt att variera sig.    - Vad arbetar du med?    - Brukar du gå ut och dansa?    - Vad falskt hon sjunger...    Till slut orkade jag inte längre. Jag satte mig ner med en öl. Då fick jag syn på Björn som också satt ensam, men vid ett annat bord. Han hade varit min bästa kompis under skolåren. Jag reste mig upp och gick bort till honom.    - Får jag slå mig ner? undrade jag.    Björn tittade först förvånat upp men snart förändrades hans ansikte till ett igenkännande uttryck.    - Nej, men hej. Visst, slå dig ner för tusan. Det var sannerligen inte igår.    Vi slog ett kraftigt handslag och jag noterade att han, trots att han hade varit stor redan under skoltiden, nu var ännu större.    Eftersom jag inte hade sett Björn under middagen frågade jag honom var han hade hållit hus.    -Jag kom precis, svarade han. Det var så förbaskat halt. Sedan fick jag punktering och stod där och svor i snålblåsten. Det var ett evigt pillande med iskalla muttrar och allt.    - Vilken otur, sa jag medlidsamt. Men du missade inte mycket. Den rätta stämningen fattas här ikväll. Det skulle inte förvåna mig om alltihop slutar snart med att alla börjar dra sig hemåt.    - Tror du? Men vad spelar det för roll? Det var himla kul att se dig igen.    Han sken plötsligt upp i ett pojkaktigt leende och fortsatte:    - Minns du alla hyss vi hade för oss under skoltiden?    - Självklart, replikerade jag snabbt. Det är nästan det enda jag minns från grundskolan. Allt det tråkiga har jag förträngt.    - Då har du väl förträngt Psyko?    - Nej, faktiskt inte. Men det är nog tack vare vår lilla hämnd som jag minns honom. Då när han fick igen för att han hade plågat dig under en hel engelsklektion.    - Ja, herre gud, sa Björn och tog sig för pannan. Det var en syn. Du signalerade och jag släppte en bärkasse med rödfärg från fjärde våningen precis när han hade kommit ut från skolbyggnaden. Vilken fullträff! Hans hår och kläder dröp av rödfärg.    - Och det bästa av allt, inflikade jag, var att han var på väg till ett viktigt styrelsemöte.    - Ja, sa Björn och skrattade sitt bullriga skratt. Jag kommer aldrig att glömma den synen. Jag har för mig att det var vattenlöslig färg så jag tror att hans kläder klarade sig.    - Jo det stämmer, bekräftade jag.    Jag insåg att det var något Björn hade känt sig tvungen att påminna om, för min skull.    - Och jag som var nära att åka fast, fortsatte Björn. Psyko reagerade direkt. Blixtsnabbt sprang han in igen och upp för trapporna. Jag var instängd, hade ingenstans att ta vägen. Just då ringde det ut och jag var räddad. Som han blev utskrattad. Jag kunde själv studera honom på nära håll när jag följde med folkströmmen ner för trapporna. Han kämpade ilsket uppåt, fast besluten att få tag i den skyldige.    - Ja, vi var för grymma på den tiden, sa jag och skakade på huvudet.    - Men det var inte mer än rätt, svarade Björn och såg eftertänksam ut.    Det blev en kort stunds tystnad som han till slut verkade besvärad av.    - Förresten, vad gör du nu för tiden? blev frågan som fick döda tystnaden.    - Jag är datakonsult, svarade jag.    - Är det bra betalt då?    "Typiskt Björn", tänkte jag.    - Ja, jag är nöjd, även om det säkert finns arbetsgivare som betalar bättre. Jag är projektledare i ett antal olika projekt och har rätt mycket ansvar, men företaget är litet så jag känner att jag inte kan kräva för hög lön. Vad arbetar du själv med?    - Jag har ett antal varuhus. Billigt & Bra. Du kanske känner till dem?    Visst kände jag till Billigt & Bra. Förmodligen landets största kedja av lågprisvaruhus. Jag försökte dölja min häpnad.    - Jaså, är det du som äger Billigt & Bra? Ja, den kedjan är väl de flesta bekanta med.    - Faktum är att den i stort sett sköter sig själv. Jag har en liten lägenhet i Monaco, så jag är bara hemma och ser till bolaget då och då. Totalt blir det bara några veckor om året. Den här veckan är en av dem, annars hade jag aldrig kommit hit ikväll.    - Hur är det att bo i Monaco då? undrade jag.    - Det är fruktansvärt tråkigt...    Jag såg förvånad ut och när Björn hade noterat min förundran fortsatte han:    - Nej, jag bara skojar. Det är underbart. Inte så olikt Sverige. Härligt klimat och lägre skatter förstås. I övrigt väldigt disciplinerat, men inte alls så byråkratiskt. Stränder har vi dåligt med, men vad ska man med dem till? Där ligger det ändå bara en massa turister. När jag ska bada åker jag ut med båten.    - Seglar du?    - Nej, det är en motorbåt, svarade Björn.    - Då åker du båt mellan Monaco och Sverige då?    - Nej, den ligger i hamn när jag är hemma. Jag flyger som alla andra. Men det är underbart att åka ut på det sagolikt blå Medelhavet. För tusan, du får komma ner och hälsa på. Det vore jättekul. Du och jag som har varit så bra kompisar. För sjutton, kom ner på semestern.    - Ja, jo, det vore kul.    Veckorna gick och snart hade jag glömt bort vår överenskommelse. Det blir ofta så, fast man inte tror det när man bestämmer sånt. Du måste komma och hälsa på, säger någon och just i den stunden är det så naturligt. Självklart ska jag hälsa på. Sedan går veckorna och minnet av mötet bleknar. Man tvivlar på att inbjudan var ärligt menad och allt rinner ut i sanden. Så såg det ut att bli även denna gång.    Men så en natt i mitten av maj ringde telefonen. Klockan var lite över ett och jag låg och sov. Tidigt nästa morgon skulle jag ha ett viktigt kundbesök och hade gått och lagt mig i god tid.    Jag tände sänglampan och fumlade till mig telefonluren.    - Svensson, svarade jag matt.    Björns röst ekade på en knastrig telefonledning.    - Hallå Fredde, det är Björn här. Hur är det med dig?    Jag hatade att bli kallad för Fredde, men det kunde han ju inte veta. Det var först efter skoltiden jag hade försökt bli kvitt mitt smeknamn.    - Det är bra... Var...är du någonstans? frågade jag sömndrucket.    - Monaco, var annars? Vad du låter yrvaken. Sov du?    - Ja, jag ska upp tidigt imorgon.    Musik och skrän hördes i bakgrunden.    - Du jobbar ihjäl dig.    - Kanske, fast inte just nu för klockan är fem över ett, sa jag i ett försök att, på ett fint sätt, antyda att vi inte kunde prata så länge.    - Det var som tusan. Tiden går. Du vet man tänker inte så mycket på klockan här nere. Man bara lever. Dag som natt. Du, jag satt här och funderade och kom att tänka på vårt samtal för några veckor sedan. Varför tar du inte ledigt några dagar och kommer hit och hälsar på?    - Jag tror inte jag kan få någon semester. Vi har väldigt mycket att göra just nu.    - Men du kan väl försöka?    Jag försökte och till min stora förvåning fick jag min semesteransökan beviljad. Tydligen hade ett rykte om att jag var på väg att säga upp mig nått chefen. Jag hade nyligen, i brist på annan lektyr, suttit och bläddrat i platsjournalen som hade legat i fikarummet. På en direkt fråga från en arbetskamrat om jag skulle byta arbete, hade jag svarat att man aldrig så noga kunde veta, bara för att jag tyckte att han inte hade med saken att göra. Jag funderade inte alls på att sluta, men nu hade jag i alla fall fått oväntad nytta av ryktet. Chefen gav mig semester mitt under en belastningstopp.    Plötsligt fann jag mig själv sittandes på planet ner till Monaco, inklämd mellan en kraftig kvinna som pratade oavbrutet och en strikt affärsman som inte sa ett ljud. Mitt försvar blev tankar på vad som komma skulle. Att träffa någon igen efter tolv år, det kändes underligt och lite obehagligt. Visst hade det första intrycket varit positivt. Björn verkade vara sig lik. Men att snacka över ett glas öl är inte samma sak som att vara tillsammans i flera dagar.    Sista biten åkte jag taxi. Väl nere i hamnen på den plats där vi hade stämt träff fick jag syn på Björn. Han hälsade mig varmt välkommen och visade vägen till båten. Där låg den! Han slog ut med vänsterhanden och sa:    - Här är hon! Liten men smidig.    Motorbåt, hade Björn kallat den. Vilket skämt! Det var en stor vräkig lustjakt.    - Ja, hon är ju i minsta laget, sa jag och skrattade.    Vi gick ombord. På däck stod du och en annan kvinna. Björn presenterade er och jag hälsade artigt.    - Det här är Matilda, min hustru, och det här är hennes väninna Pernilla.    Du var så utomvärldsligt vacker. Det lyste glädje om ditt varma leende. Ja, omkring hela dig lyste värme, välvilja, ärlighet och generositet. Det kändes som om det gick att se rakt igenom dig. Jag blev alldeles matt. Jag var såld från första ögonblicket, men något sa mig att du inte kände likadant, eller inte vågade känna. Kanske var du rädd för att låta det hända. Kanske var du klok och förutseende. Konstigt att jag aldrig frågade dig vad det var. Ännu en i raden av frågor som jag aldrig ställde medan du levde, för att det inte verkade så viktigt just då.    När man sitter inlåst med sina tankar börjar man få nya värderingar och en annan syn på tillvaron. När det känns som om man inte kan andas, bara för att man inte har friheten att göra vad man vill, börjar man gräva i det förflutna. Man omprövar sina värderingar och mängder av nya frågor dyker upp. Frågor som man tycker borde varit självklara då och som man nu gärna vill ha svar på, men omöjligt kan få. Somliga kallar det för att vara efterklok men det är långt ifrån sanningen. Tankarna gör revolution i ens psyke och möjliggör utveckling i en konstruktiv riktning. Jag tror visserligen också att krafterna kan svepa ner en i avgrunden om man går för djupt. Efterklokhet är snarare ett uppgivet konstaterande, utan någon som helst utvecklande inverkan på människan.    Jag vet, jag vet. Nu tycker du att jag är alldeles för teoretisk. Du var en så varm och livfull person, långt ifrån teoretisk, men trots det inte ytlig i något avseende. Jag minns särskilt första kvällen där nere. Det hade mörknat och vi satt på däck och åt middag. Några svaga lampor lyste upp bordet. Luften var varm och jakten styrde mot en öde grekisk ö. Resan skulle ta ett par dagar. Det var då som jag för första gången tyckte att det lyste änglalikt om ditt luftiga ljusa hår.    - Vad vill ni dricka till maten? undrade Björn. Jag har över 50 olika ölsorter. Alla väl kylda. En liten konstgjord vinkällare finns det också ombord. Vad har ni för favoriter? Jag kanske har dem, annars kan jag säkert rekommendera något likvärdigt.    Redan nu insåg jag att alkoholen var Björns avdelning. Förrätten presenterades som potage billi by, en krämig musselsoppa vars recept Björn påstod sig ha fått från en kock på en trestjärnig restaurang i Paris.    Det försiktiga småpratet i den svarta natten skapade en mysig och avspänd stämning. Motorns dova mullrande och havets brus gav ett rogivande bakgrundsljud. Alla var glada och förväntansfulla inför de kommande dagarna.    När musslorna var urätna, och även huvudrätten avverkad, var vi lätt rusiga och stämningen blev uppsluppen.    - Du har aldrig funderat på att flytta utomlands? frågade Pernilla.    - Nej, sa jag, men jag är inte främmande för tanken. Om det rätta tillfället dyker upp så är det inte omöjligt att jag tar chansen. Jag trivs dock för bra i mitt hemland för att aktivt söka mig därifrån.    - Jag flyttade utomlands så fort jag kunde, berättade Pernilla. Nu var visserligen min uppväxt lite speciell, men jag trivdes aldrig i kylan och regnet.    Jag nickade.    - Jag kan hålla med om att det är påfrestande med regnet och rusket när det är riktigt dåliga somrar eller milda vintrar, men det är ju inte alltid sånt väder.    - Men det värsta tycker jag är att svenskarna är så kyliga och avundsjuka.    - Tack för komplimangen, sa jag med ett skratt.    Pernilla såg generad ut.    - Oh förlåt. Jag menade inte att alla svenskar är kyliga och avundsjuka men... många... kanske... fast inte du förstås...    Jag skrattade igen.    - Jag förstår vad du menar, men jag håller inte med dig helt. Förmodligen får klimatet oss ibland att bli lite tungsinta; för det finns ju knappast några som är så uppsluppna och festar så enormt som vi svenskar när vi kommer ner till sydligare breddgrader.    Björn gjorde en lustig min och sa ironiskt:    - Jag förstår inte vad du menar?    Skratten var förlösande. Vi hade alla noterat Björns kopiösa intag.    - Dessutom är det mycket jag trivs med i Sverige, fortsatte jag.    - Vad då? undrade Pernilla.    - Vissa saker som man lätt tar för givet och därför blir blind för. Ofta lägger man märke till dem först efter hemkomsten från en längre utlandsresa. Till exempel att bussarna går i tid. Att butikerna har öppet när de ska. Polisen behöver inte mutas för att ta emot anmälningar. Telefonerna fungerar. Det är alltid varmvatten i duschen och så vidare.    - Du vill ha ordning och reda, sammanfattade Pernilla.    - Ja, svarade jag, det är kanske det jag vill.    - Ordning och reda hämmar kreativiteten, sa Björn. I Sverige ska alla vara stöpta i samma form. Är man extra duktig och blir rik på det får man lika lågt anseende som en landsförrädare. För ett sånt land kan det bara gå på ett sätt. Jag har lämnat det åt sitt öde för att i stället låta den sydeuropeiska friheten berusa mig.    - Lämnat åt sitt öde, sa jag förvånat. Det har du väl inte gjort? Du äger ju Billigt & Bra.    - Alltihop är till salu så fort jag hittar den rätta köparen, betygade Björn. Är du kanske intresserad?    Han skrattade så överlägset att jag inte kom mig för att svara.    - Jag tycker inte det är så stor skillnad mellan Sverige och Frankrike, sa du, men omställningen har ändå varit ansträngande. Rötterna finns alltid kvar i hemlandet. Jag kan inte peka ut vad jag saknar men jag känner att något fattas. Styrkan finns kvar i Sverige.    - Just det Milda... Matilda... menar jag. Eller bara Matilda...    Jag kände hur jag rodnade. Under dagen hade jag hört Björn kalla dig Milda upprepade gånger. Jag hade förstått att det var hans personliga smeknamn på dig, för Pernilla använde det inte. Genant! Varför somnar hjärnan när man som bäst behöver den?    - Du får gärna kalla mig Milda, sa du i ett generöst försök att radera ut mitt misstag.    - Jas...å..., sa Björn med utdragen förvåning.    Det blev lite pinsamt så jag tog snabbt till orda igen.    - Ehh ja... Det jag skulle säga var att det är precis så jag känner det. Jag är gärna utomlands korta perioder, både på semestern och i arbetet, men mitt rotfäste finns i Sverige och där rötterna är hämtar man kraft inför framtiden.    - Ärligt talat, sa du, hade jag aldrig flyttat utomlands om jag inte hade träffat Björn.    - Jaså! utbrast Björn. Du upphör aldrig att förvåna. Vad menar du med det? Trivs du inte här?    - Jodå, men vi har ju diskuterat det här. Jag hade hellre bott i Sverige.    - Man kan inte få allting. Jag tycker du är fruktansvärt bortskämd.    Det blev tyst kring bordet, en lång och pinsam tystnad, medan alla åt upp det sista av efterrätten.    På kvällen låg jag och funderade på varför Björn hade reagerat så häftigt. Jag kunde inte förstå det, men gissade att alkoholen hade haft sin inverkan.    Nästa morgon, när jag kom ut på däck, satt Pernilla i en solstol och njöt. Med sin spetsiga näsa och korta hår tyckte jag att hon påminde om en viss världsberömd svensk filmstjärna.    - God morgon, kvittrade hon.    Hennes ögon utstrålade glädje.    - God morgon, sa jag.    - En underbar morgon, inte sant.    - Jo visst, verkligen, svarade jag artigt.    - Björn säger att det dröjer minst 20 timmar innan vi är framme.    - Jaså, men tiden kommer säkert att gå fort. Förresten, tyckte du inte det var konstigt att Björn blev så arg på Matilda igår? Som om det låg någonting annat bakom.    Pernilla nickade och sa:    - Jo, det verkar som om vi har hamnat mitt i ett äktenskapsgräl.    - Du som känner dem; händer det ofta att Björn blir så där irriterad?    - Jag vet inte...    Pernilla verkade besvärad av frågan, men kompletterade ändå svaret med:    - Jag har inte känt dem särskilt länge.    Då dök Björn och du upp.    - God morgon, sa han. Här står ni och kuttrar.    - Ja, vi talade just om det vackra vädret, ljög Pernilla.    - Det var ju spännande, ironiserade Björn. Är det någon som känner för frukost så är den serverad.    Den dagen rusade iväg med bad i jaktens utomhuspool och solande på däck.    Framåt kvällen samlades vi i den välutrustade utomhusbaren. En bred markis, vilken kunde dras fram och tillbaka efter behov, utgjorde barens tak.    - När jag var liten ville jag bli bartender, erkände Björn. Jag är fortfarande barnsligt förtjust i yrket. Vad önskas?    Han hade låtit trycka upp riktiga drinklistor. Vi kastade oss över dem och började beställa den ena drinken efter den andra; alla med mer eller mindre fantasifulla namn. Till slut snurrade det runt i huvudet. Boomerang, Cinderella, Toreador, Dracula, Nelly, Casino, Red Devil, Screaming Orgasm...    Jag hade inte hört talas om hälften av dem och alla jag provade var nya för mig.    Efter ett tag gick du och Pernilla bort till relingen. Ni småpratade och tittade på den vackra solnedgången. Jag och Björn satt kvar i baren.    - Hon är inte dum Pernilla, påstod Björn men väntade på ett svar.    - Nej, hon är fin, sa jag artigt.    Jag tyckte dialogen var ganska genant.    - Om du är intresserad så råkar jag veta att du har goda chanser där.    - Jaså, verkligen.    Ja, vad ska man svara. "Tack ska du ha. Det var ytterst vänligt av dig att upplysa mig om det. Nu ska jag sätta in stöten och ta för mig..." Det blir så absurt.    - Skål för det, sa jag avslappnat som en fiolsträng...    Så var det åter dags för middag på däck. Efter äventyren i baren hade jag blivit ganska mätt på alkohol. Därför avstod jag från vin till maten och tog mineralvatten istället. Det gjorde däremot inte Björn och han hade ändå provsmakat både det ena och det andra som bartender.    - Björn, borde inte du också ta mineralvatten? undrade du försiktigt.    - Jag bestämmer väl själv vad jag ska dricka, fräste han till svar.    - Ja, det var bara ett tips.    - Jag unban... umdan... Jag un-dan-ber mig dina tips.    Det var ingen drömstart på middagen precis, men större delen avlöpte ändå utan några större incidenter, om man bortser från att Björn drack och drack och du såg mer och mer uppgiven ut. Efter hand som han drack blev han tystare och fick en mer och mer butter uppsyn. Till slut klämde han bara ur sig små kommentarer då och då som antingen var ohörbara eller inte alls passade in i sammanhanget.    Under väntan på efterrätten, som enligt uppgift skulle vare en läcker fransk chokladtårta med vispgrädde, återgick Pernilla plötsligt till gårdagens ämne:    - Jag ska be att få nyansera mig något vad gäller mina åsikter om Sverige. En gång om året längtar jag faktiskt hem och det är till jul. Om jag har möjlighet så brukar jag åka hem och hälsa på mina föräldrar i december, men hade de inte varit i livet så är det tveksamt om jag hade känt likadant.    - För min del har jag inga sådana band, förklarade jag. Mina föräldrar dog när jag var liten.    - Nej, gjorde de, sa du. Det gjorde mina också.    - I en bilolycka? undrade jag.    - Nej, svarade du kort.    Det blev så besvärande tyst vid bordet att jag kände mig tvungen att säga något:    - Mina föräldrar blev påkörda av en långtradare som hade kommit över på fel sida. Jag var bara tolv år, men min syster var vuxen så hon tog hand om mig.    Det blev åter tyst kring bordet. Björn verkade på något underligt vis vänta ut dig. Försiktigt letade du fram de rätta orden:    - Jag hade världens underbaraste pappa. Han var lekfull, glad och snäll. Han tog oss barn på allvar genom att respektera oss och behandla oss som vuxna. Mamma avgudade honom. De var verkligen ett par i ordets rätta bemärkelse. Jag har inget annat än ljusa minnen från den tiden. En dag väckte mamma mig brutalt. Hon slet i mig och hade en stirrande blick, likt ett jagat villebråd. Hon talade osammanhängande och med skärrad röst. Till slut hörde jag att hon bland annat sa: Du måste väcka pappa. Pappa sover och jag kan inte väcka honom. Han har kissat på sig. Du måste hjälpa mig att väcka pappa. Jag kom upp på benen, men yrvaken som jag var blev jag stående och undrade varför i hela friden jag skulle väcka pappa. Mamma envisades och snart halvsprang vi upp till deras sovrum. Där låg han som vanligt på rygg och sov. Han såg så lugn och fridfull ut. Kanske något blekare än vanligt, men annars helt normal. Jag tog tag i hans arm och kände att den var kall och stel. Jag drog några gånger i den och ropade: Vakna pappa! men det gav inget resultat. Mamma började gråta. Vad ska vi göra, vad ska vi göra. Först då märkte jag att det luktade urin och avföring. Konstigt nog blev jag inte paralyserad av den kaotiska situationen. Jag sprang ut till telefonen för att ringa efter ambulans. Ni måste komma och hjälpa oss. Vi kan inte väcka pappa! sa jag och slängde på luren. Det kom naturligtvis ingen hjälp så efter tio minuter ringde jag upp igen och frågade var ambulansen blev av. Men lilla vän! svarade en vänlig röst. Var det du som ringde och berättade att du inte kunde väcka din pappa? Ja, svarade jag. Du glömde att lämna din adress. Nu fick de adressen och efter några minuter var ambulansen där. Två ambulansmän hämtade pappa och bar ut honom på en bår. Jag sprang bredvid och sa någonting om att de måste hjälpa oss och att vi inte kunde väcka honom. Vi ska göra vad vi kan, svarade ambulansmannen. Nu efteråt förstår jag hur rutinerade de måste ha varit. Jag stod kvar på yttertrappan och såg när de bar bort båren till den väntande bilen. Då drog den andre ambulansmannen lakanet över pappas ansikte och först då insåg jag att han var död...    Du pausade ett ögonblick i ditt berättande för att svälja några gånger innan du långsamt fortsatte:    - Han hade dött i sömnen. När man dör så släpper alla muskler så det var därför det hade luktat så illa. Mamma blev aldrig sig lik igen. Hela hennes liv var uppbyggt på pappa. Ofta blev hon förvirrad och pratade med sig själv. Hon klarade inte av att ta hand om mig längre så jag fick bo hos min moster. Knappt ett år senare dog hon. Av vad vet jag inte för det fick vi aldrig reda på. Det spelar heller ingen roll, den verkliga orsaken var ändå sorg. Min moster och hennes man var snälla mot mig, men det blev ändå aldrig som förut.    Björn som hade suttit och blängt under hela berättelsen sa plötsligt, sluddrigt men högt:    - Är du färdig nu?    Du tittade ner.    - Det är så förbaschkat jobbigt att höra på din självömkan, fortsatte han. Jag schiter i din pappa. Han kan ta sig någonstans.    Då kunde jag inte hålla tyst:    - Jag tycker verkligen inte att det var någon självömkan i Matildas berättelse.    Björn gav mig en mordisk blick.    - Det var det fräckaste. Komma hit som gäst och vara så schtöddig. Dessutom stöter du ogenerat på min fru. Fy sjutton.    - Jag har minsann inte stött på Matilda, men jag kan inte sitta och tiga när du förödmjukar henne på det här viset.    - Du schka inte lägga dig i det här. Det är en sak mellan mig och min fru.    - Snälla ni, bråka inte. Det var verkligen inte min mening att röra upp så starka känslor.    - Röra upp känslor? Det kan du ge dig fasen på att du har gjort!    Björn ställde sig vingligt upp och fick ta tag i stolen för att inte ramla omkull. Just då kom efterrätten in. Björn ryckte fatet med den franska chokladtårtan ur händerna på servitören.    - Är det någon schom vill ha efterrätt? skrek han. Va! Är det det?    Ingen svarade.    - Eftersom ingen vill ha så skiter vi väl i det.    Med ett häftigt kast slängde han hela fatet i havet. I samband med kastet råkade han snubbla och föll pladask i golvet. Då började han skratta hysteriskt samtidigt som han kravlade sig upp. Du reste dig för att hjälpa honom men han viftade bort dig. När han hade kommit upp på fötter igen tog han tag i den tjusiga kandelabern som stod mitt på bordet. De envisa ljuslågorna sprakade som kometer när kandelabern gjorde sin luftfärd ner mot den mörka vattenytan. Därefter slängde han ut fat efter fat med tillhörande bestick, samtidigt som han skrek:    - Poseidon dischkar... Ingen efterrätt... Sssslut för idag, tack för idag...    Vi drog oss undan. Då ramlade han och fick tag i duken i fallet. Resterande servis åkte i däcket så skärvor och bestick yrde omkring.    Björn såg helt slut ut och blicken verkade frånvarande där han låg. Omständligt rullade han in sig i duken och la sig till rätta. Du gick fram till honom och sa någonting om att du skulle hjälpa honom i säng, men han bara muttrade och vägrade röra sig ur fläcken. Till slut lämnade vi honom och gick in.    - Jag är hemskt ledsen, sa du. Jag känner inte igen honom ikväll. Han brukar inte vara så här.    Det syntes på dig att du ljög. Jag funderade på om Björn gjorde så här jämt och ständigt eller om du bara hade misstänkt att något liknande skulle kunna hända.    - Det gör ingenting, sa jag. Vi har varit så bra kompisar att det för min del inte påverkar någonting.    Vi gick långsamt längs korridoren, in mot hytterna.    - Jag beklagar att ni har hamnat mitt i vår interna konflikt, fortsatte du. Jag ska försöka se till att det inte händer igen.    Fösta hytten var Pernillas. Hon sa god natt och gick in till sig. Du och jag fortsatte längs korridoren. Plötsligt drog du efter andan, som om du tänkte säga något, men så andades du ut igen. När vi var framme vid min hytt sa jag:    - Om du känner att du vill prata med någon så ställer jag gärna upp. Jag kan hålla tyst och känner mig aldrig tyngd av andras bekymmer.    Du log tryggt.    - God natt, sa du med låg röst och vände dig om.    - God natt Milda, sa jag utan att kunna se din reaktion, men jag tyckte att du stannade upp en aning.
	Gå vidare till kapitel 3. (Det kan ta en stund.)
	Gå tillbaka till kapitel 1.
	Vill du hellre läsa hela romanen i bokform så finns den i en unik upplaga. Väljer du att istället fortsäta läsa här kan du få ett meddelande varje gång ett nytt kapitel publiceras.
	Gå tillbaka till Sista Versens hemsidan.